I måndags kom jag inte i spinningskorna.......
Men PUMP, pump kan man nog tusan ALLTID köra!! ;)
Passet i måndags bestod av 18 glada deltagare och det gick grymt mycket bättre än förra veckan - i alla fall kändes det så. Märks att semestrarna börjar ta slut och folk vill tillbaka i rutinerna igen!! Att dubbla deltagarsiffrorna ger dessutom en otrolig kick och det är svårt att inte köra 150% (varför man nu skulle vilja köra mindre... ;) )
Under dagens BP var vi tillbaka på sommarsiffrorna 9 pers men det var minst lika kul eftersom det var ett gäng välkända deltagare som satte en otroligt fin teknik passet igenom!! Övning ger färdighet och resultaten kommer med tekniken. Enough said. Lite träningsvärk i morgon bjuder vi på, den kommer också med tekniken..... ;)
Redo för warmup!
I morgon........ Ja, i morgon fyller jag år! Hela 23 pinnar. Har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra för vettigt med mitt liv, även om jag sitter med sista året på en (sk) "seriös" utbildning framför mig. Akademikernas värld tappade charmen för länge sedan, om den ens hade någon från början.....(?) Det är extrema mängder prestige och stolthet men väldigt lite vettigt tänk. Jag passar inte in i den mallen och har aldrig gjort - jag lever på känsla och inte genom en manual som ständigt talar om vad som är rätt och fel, hur man bör göra eller hur man bör vara.
Jag valde att utbilda mig till sjukgymnast för att jag vill hjälpa, inspirera och motivera människor. Inte för att kunna höja näsan i vädret och tala om hur otroligt bra och viktiga och stolta vi är över vår (märk väl) akademiska utbildning! Något är vansinnigt snett med utbildningen när det är den bilden som har präntas in i huvudet på en, från dag 1 och famåt....
Jag vill inte behöva ställa mig upp och lägga fram en bild av hur fantastiskt bra jag är för att visa att jag finns. Man känner själv av om man gör ett bra eller mindre bra jobb (ja, nu är jag tillbaka till magkänslan), ofta kan man dessutom be om feedback av kollegor om man skulle känna sig osäker. Med detta inte sagt att man inte ska vara stolt och nöjd med den man är och vad man gör, inte heller att man på något sätt ska sluta söka bekräftelse - för det behöver alla, mer eller mindre (tillägas bör nog att majoriteten av oss gruppträningsinstruktörer hör till "mer"-parten, annars finns det ingen logik i att vi bjuder på falsksång, stagefighting eller lirar luftgitarr framför kända och okända människor x antal gånger i veckan ;) )
Men helt ärligt nu..... Finns det egentligen någon bättre bekräftelse på väl utfört arbete än när en patient (eller gruppträningsdeltagare, för all del) ser dig i ögonen och säger ett inneligt "Tack!"?
I slutet är det inte dina prestationer på pappret som räknas - det är de positiva avtryck du gör i någon annan människas liv.
Och då finns det egentligen bara en fråga kvar....
Vågar du göra några avtryck?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar