Vikten av att vara deltagare.

Sämre väder idag, solen tittade fram lagom till det var dags att gå och träna (inomhus....) Funderade ett tag på löpning i stället, men eftersom detta är det enda BC-pass jag kan gå på som deltagare fick det bli det. Det känns som om man bör ta de få chanser som ges att gå på andras pass, för den dagen man glömmer hur det känns att vara deltagare har jag svårt att tänka mig att man kan göra ett bra jobb.

Jag är ganska säker på att alla som fastnat för gruppträning någon gång har varit med om ett riktigt "gåshuds-pass". Och det är det som drar oss tillbaka, det är den upplevelsen man jagar. Känslan av att vara on top of the world, känna sig oövervinnerlig just där, just då, när man ger allt fast man egentligen inte orkar. Med hjälp av gruppen, med hjälp av instruktören.

Som instruktör handlar allt om att förmedla - koreografi, teknik, känslan i varje situation och inte minst träningsglädjen. Och hur kan man veta hur man ska göra om man inte ser det ur deltagarens perspektiv? Vilka instruktioner behöver jag som deltagare för att kunna hänga med? Förstår jag syftet med träningen? Vad är det som får mig att vilja ge 150% fast jag egentligen inte orkar? Vad är det som gör träningen kul och inte bara ett måste?

Jag tror det krävs att man går ner på golvet med jämna mellanrum och känner efter. För även om det där passet du var på för att tag sen var helt fantastiskt och du fick en massa nya idéer till dina egna pass kommer delar av den känslan att blekna. Och då blir det till rutin. Och rutin...... Ja rutin ger inga nya, spännande träningsupplevelser. Så om det är vad du är ute efter att förmedla behövs ständigt ny input!! Så ut. Träna (på den tid som nu ges...!) Ta till dig. Fundera. Anpassa. Använd. Och kör sen så det ryker.... ;)

Man måste inspireras för att kunna inspirera andra.