Jag tror det blev en överdos av cykling i somras. Många pass. Många vik. Inför hösten har jag inte hittat rätt musik till det jag vill köra, samtidigt som det har varit mycket fokus på BCn eftersom den är så ny för mig. Dessutom har jag påbörjat sista året på utbildningen och vet att det är många tuffa månader framför mig. För mycket cykel, för mycket annat, för mycket träning....?
Det finns det man gör för att man måste och det man gör för att det är kul.
Jag älskar mitt jobb. Just därför känns det så fruktansvärt när den där "måste" känslan kommer över en - den hör liksom inte dit!! Jag har fantastiska deltagare, underbara kollegor och vet att träning/gruppträning är något jag kommer jobba med - på ett eller annat sätt - när jag är färdig med utbildningen. Följdfrågan då, som jag får från deltagare i alla fall minst en gång i veckan, är: "Hur orkar du köra så mycket?"
Svaret är enkelt. Igen.
Jag älskar det jag gör.
Faktum är, att jag kanske älskar det lite för mycket....! För jag orkar när jag egentligen inte orkar. Som deltagare är jag den som vägrar ge upp fast jag är uttröttad till max. Som person backar jag aldrig när jag har bestämt mig för att klara av något. Som instruktör vägrar jag gå på sparlåga.
Nu har jag dryga två veckor av en vidrig förkylning bakom mig. Det betyder ganska många vilodagar, vilket jag vanligtvis inte har. Mitt cykelpass, som jag egentligen kör varannan vecka, har jag tappat räkningen på när jag körde sist. Det var alltså lä-ä-änge sen.
Och kanske är det just därför längtar jag något grymt efter att få köra i morgon igen. För att jag har fått sakna det. Och för att jag har fått vila. Jag har energi upp över öronen och kan knappt vänta tills jag får snurra igång uppvärmningen och känna fullt fokus på pulsökning i salen!
Äntligen.
Det är bra att få sakna saker ibland. Man lär sig vad man har. Man lär sig vem man är.
För trots allt. Det finns ju en anledning till att jag blev cykelinstruktör :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar