Med tanke på mängden löpträning (kanske totalt 10-15 pass sedan januari??) var 2h en drömtid. Att då ramla in i mål nästan 9 minuter under den tiden kändes bara magiskt - klarar jag detta klarar jag ALLT!
Det såg inte jättekul ut med halvt skyfall när vi satt i bussen på väg till DK vid 13-tiden. Ännu mer regn och blåst väntade när man kom fram, och då var det bara att ställa sig mitt i regnet i världens längsta toakö. Kall, blöt och frusen 2h innan start - kändes lagom motiverande. Hittade till slut några av simmarna som skulle springa, kunde klä in mig i en plastsäck (tack!!) äta lite och invänta start. Jag har ju aldrig sprungit något liknande, ingen rutin på kläder eller vad man bör ha med sig över huvud taget!
I alla fall. Klockan närmade sig 16.00 och vi promenerade i karavan bort mot starten. Riktigt mäktigt att stå där mitt ibland 30000 pers!
Tina och jag strax inan start.
Tunneln var vidrig. Varmt, svettigt, dålig luft. Lättdes dock upp med applåder och vrål vid varje 500-meters intervall (snart är vi uppe, snart är vi uppe....)
Plötsligt ser man ljuset i tunneln (inte DET ljuset :P) och strax därpå kom en vindpust och blåst har aldrig varit mer underbart!! Medvind över hela bron och det var bra flow hela vägen. Att passera 11km och veta att mer än hälften är avklarad (yes!) och att jag aldrig har sprungit så långt i hela mitt liv (öööh... inte läge!) så vart det nedförsbacke och det kändes som att flyga.....
Väl nere på fast mark - 5km kvar. Nu började det kännas, i knäna framför allt. Lätt illamående hade jag känt mig sen första vätskekontrollen - har jättesvårt att dricka under träning men jag visste att jag måste så det var bara att hugga vatten! Hade jag varit ute på en "vanlig" löprunda är det här jag hade slutat springa och börja gå. Nu fanns ju inte ens tanken. Och fast det var tufft peppades man hela tiden av folk längs vägen - riktigt häftig känsla!! Combat-musiken i lurarna gjorde sitt också ("tell me - are you feeling strong enough?")
3km från målet stod någon med skylten "Kall öl - 200kr" och viftade med en Corona i luften. Underbart :P
Sista biten kändes som en evighet. Men så, plötsligt, ser man "MÅL"-flaggan i luften och jag tittade på pulsklockan som sade 1.50. WHAT? Behövde inte ens ha bråttom utan bara ta sikte och springa sista biten in. Wow.
Där blev det tvärstopp. Fullt av folk och snigeltempo. På 2 sekunder började mjölksyran bränna i benen för att man stannade så tvärt. Ingen möjlighet att stretcha förrän man var ute heller så det var bara att fortsätta gå. Medaljer, ryggsäckar, bananer, bars, kanelgifflar...... (inte för att jag kunde få i mig annat än juice den närmaste halvtimmen trots goda försök)
Ut, leta upp supportande försäldrar i vimlet med varma kläder och sen fatta att det gick. Jag har gjort det. Jag har sprungit en halvmara.
Och jag lever. Eller ja, nästan. Ont ont ont i knän, höfter, vader, quads, adduktorer och höftböjare. Uppskavda anklar. Blödande tår. Jag kunde inte gå många meter igår. Tänkt efterfest blev horisontalläge i soffan. Jag är fortfarande mör och jag har en grym träningsvärk idag. Vilodag med stort V.
1.51.27. YEAH!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar