Det blev ett vik invävt i kvällens receptionspass - sjuk cykelinstruktör och ingen som kunde ta passet. Så jag letade fram en fartleksmix a 60min som jag inte kört så många gånger tidigare, och det visade sig vara ett bra val!
Vissa gånger bara stämmer det. Idag hade jag själv bra med energi från början (jämför förra veckans low) och deltagarna andades fokus redan i entrén. Sen vart det gasen i botten efter uppvärmningen and no turning back.....
Det är det här med motivationen. Hur långt räcker den? Vad behöver vi för att hålla den uppe? Spelar det någon roll hur många "Kom igen, du klarar det!" man får höra om man inte har någon inre motivation?
Det finns en anledning till att människor väljer att träna och att de väljer just gruppträning. Fel igen. Det finns inte en anledning utan varje anledning är unik. Men som gruppträningsinstruktör kan man omöjligt se till och coacha varje person för deras unika anledning till att vara där. Däremot kan man försöka locka fram deras inre motivation - ge dem vad som behövs för att de ska hitta sin anledning att kämpa. Med hjälp av musik, med hjälp av ord, med hjälp av frågor.
Det är något magiskt när man ser en hel klass tända till och gå från 0-100 på 2 sekunder av några få ord du precis sagt. Man ser energin komma tillbaka. Viljan. Styrkan. Träningsglädjen. Motivationen.
Att efter klassen få kommentaren "Jag behövde verkligen det där!" kändes som guld.
För kan jag få minst en person på varje pass att kämpa när kroppen helst av allt vill ge upp är jag en bit på väg.
Idag lyckades jag med det jag mest av allt är där för: jag fick någon att klara av mer än vad de hade gjort annars. Jag fick någon att VÄLJA att kämpa.
Och det är en häftig känsla!
Tack för att NI motiverar MIG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar